Processdrama: en re-orientering - En undersökning gällande genrens potential för jämlikt medskapande och kritiskt tänkande

Abstract

Den här praktisk-teoretiska avhandlingen tar utgångspunkt i processdramat ´Vem äger din historia´. Enligt traditionen är genren nära knuten till klassrum men i denna undersökning flyttar processdrama - en estetisk kunskapsform in på Wasa teater i Finland. Det praktiska arbetet med skolgrupper fokuserade på processdramats inneboende potential i förhållande till jämlikt medskapande och kritiskt tänkande där syftet var att se närmare på tekniker som speciellt svarar på dessa samt analysera vilka reflektioner som uppstår längs processen.

Avhandlingen undersöker och tolkar ett samtida tänkande i förhållande till dramaturgi- och didaktik med utgångspunkt i konstbaserad forskning utifrån en konstruktivistisk kunskapssyn. Processdramats vitalitet diskuteras ur ett teatermetodiskt och didaktiskt perspektiv där fokus riktas mot en re-orientering gällande teori och praktik. Texten söker en kommunikation till den postdramatiska teatern samtidigt som Jacues Rancières synpunkter på konstens potential används som en filosofisk referenspunkt och ideologiskt grundlag.

This practical-theoretical thesis takes its starting point from the processdrama ´who owns your history´. According to tradition the genre is closely connected to classroomdrama but in this survey processdrama- an aesthetic knowledge form moves in to Wasa teater in Finland. The practical work with school groups focused on processdramas inherent potential according to equal co-creation and critical thinking where the purpose was to look closer on techniques which responded on these and analyse reflections which arises through the process.

The thesis investigates and interpret a contemporary thinking according to dramaturgy and didactic based on art based research from a constructivist perspective. The vitality of processdrama is discussed from outside a theatre methodically and didactical perspective where focus is directed towards a re-orientation current theory and practise. The thesis looks for a communication to the postdramatic theatre while Jacues Rancières comments on arts potential is used as a philosophical reference and ideological constitution.