«Jag hade många roller när jag var liten»: En retrospektiv studie om barns upplevelser av att växa upp med missbrukarföräldrar

Abstract

Denna masteroppgave är en retrospektiv studie om barns egna upplevelser av att växa upp med missbrukarföräldrar. Det centrala i denna studie har varit att generera kunskap och förståelse utifrån informanternas egna berättelser om hur de upplevde vardagen i sin barndom. Tyngdpunkten har från starten varit att förmedla hur informanterna som barn upplevde att leva och växa upp i en vardag med föräldrar som var missbrukare.

Studien har en kvalitativ tillnärmning. Jag har använt mig av sju djupgående intervjuer. Dessa genomfördes som långa samtal mellan mig och informanterna. Intervjuerna skedde på hösten 2013. Datamaterialet jag samlade ihop blev ett omfattande och intressant material med mycket användbar data som har gjort denna studie möjlig att genomföra. I teorikapitalet valde jag att presentera Erving Goffmans (1922-1982) dramaturgiska teori som är genomgående i alla mina tre analyskapitel. I kapitlet redogör jag även för den nyare forskning som jag har valt att använda mig av.

De centrala frågeställningarna har handlat om vilka roller ett barn tar gentemot missbrukaren och familjen. Hur barnen i mitt material hanterade belastningarna som följde med missbruket och hur upplevelserna kring miljön i hemmet var under barndomen.

Slutsatserna av datamaterialet är att de allra flesta av mina informanter har i en tidig ålder tagit rollen som omsorgsperson för egen förälder. Några av informanterna har också tagit ett stort ansvar för familjen. Barnen lärde sig tidigt vilka roller som var passande att spela beroende på missbrukarens tillstånd. Informanterna och barn till missbrukare lär sig att behärska många olika roller inom familjen men även utanför (Killén, 2009). Belastningarna som kom utav missbruket var självklart många. En av de största utifrån mitt datamaterial var att barnen i tidig ålder lärde sig att missbruket var en familjehemlighet som ingen utanför familjen skulle ta del av. Barnen lärde sig hur de skulle hålla alla upplevelserna hemliga och spelade många roller i livet för att lyckas med detta. Detta medverkade också till att barnen aldrig hade någon de kunde dela sin sorg och rädsla med. De lärde sig att inte visa känslor för varken andra familjemedlemmar eller för utomstående. Enligt datamaterialet blev även missbruket till en hemlighet inåt i familjen. Det var inget man pratade med andra familjemedlemmar om. Miljön i hemmet var otrygg men samtidigt skapade den en typ av trygghet enligt mitt material. Det fanns en trygghet i otryggheten som var viktig i en annars otrygg vardag. Informanterna beskrev att de upplevde få platser i hemmet där de kunde vara trygga och slappna av eftersom stora delar av livet handlade om missbrukaren och dennes tillstånd. Ville de slappna av eller ge utlopp för egna känslor beskrev informanterna att detta fick de göra i sin ensamhet. De kunde även använda sig av dissociation (Dyregrov, 2010) för att fly från verkligheten ett tag. Här kunde de slappna av och ibland även skapa en känsla av lycka. Det är tack vare mina informanters vilja till att dela sina historier med mig som jag idag sitter med en färdig masteroppgave och otroligt mycket mera kunskap om barn som växer upp i missbrukarfamiljer.

Nyckelord från texten: Barn, missbrukarföräldrar, roller, omsorgsroll, flink pike syndrom, familjehemligheter, otrygghet, miljöer, regioner, otrygg anknytning, anknytningsbeteende